ELEVENS VAL åk 5-6 har gjort gestaltningar efter en text från Språklyftet/Skolverket. Se nedan.
Texten är en mycket sorglig och dramatisk berättelse om längtan, sorg och spöken. Målningarna står utställda på vån3 i A-huset denna vecka. Se även alla bilderna i galleriet.
Spökhistoria från Läslyftets
material Gestaltat av EV åk5-6
Det var en gång för länge sedan i en by nära
havet. Där bodde en greve och en grevinna i en stor vit herrgård. Det var en dyster stämning på herrgården,
grevinnans barn hade plötsligt dött i spädbarnsdöd. Greven och grevinnan var i
40-årsåldern och tänkte nog inte skaffa fler barn.
Några år senare föddes ett barn i ett gammalt ruckel nära herrgården.
Där bodde en mamma som just då höll på att föda ett barn. Detta barn var en
flicka, och hon döptes till Ellinora. Ellinoras mamma dog när hon födde henne
så hon bodde på ett barnhem när hon var liten, men sen fick hon flytta tillbaka
när hon var i 13-årsåldern. När Ellinora var 20 år träffade hon en man som hete
Olof. Dom blev förälskade i varandra och de ville gifta sig med varandra. Men
Olof bodde i en rik familj och de ville inte att han skulle gifta sig med en fattig, mager ficka som
hon. Men de trotsade föräldrarnas vilja och gifte sig i hemlighet. Eftersom Olof var sjöman var han ofta
ute på sjön. När Ellinora skulle föda sitt barn var han alltså ute på de stora
haven, men födseln gick bra. Greven
och grevinnan var vid det här laget döda, men de sägs att de var spöken
och letade efter ett barn.
En dag när Ellinora var ute och gick med sitt barn i en vagn satte hon sig ner på en sten och
tittade ut över havet. Plötsligt hörde hon ett barnskrik. Hon vände sig
om med ett ryck. Där stod
vagnen tom, men hon hörde sitt barn skrika. Hon började springa. Var är
mitt barn? Hon torkade snabbt bort en tår från sin kind. Hon kastade sig
gråtande ner på marken. Var är mitt barn?! Hon förstod att det inte var någon
idé att leta så hon gick sakta hem och kastade sig ner på den stenhårda sängen.
Plötsligt knackade det på dörren. Hon sa att mannen kunde komma in. Efter som
det var en liten stad så spreds sig detta fort. Så det var konstapeln som knackade på dörren. Konstapeln var tjock och hade
ljust stripigt hår. När han
pressat sig igenom den smala öppningen sa han:
- Hur är det här då?
Ellinora mumlade något oförståeligt.
- Vad sa du? sa
konstapeln.
- Mitt barn bara
försvann, jag hörde henne men såg henne inte någonstans.
- De var tråkigt
att höra, sa konstapeln men lät inte det minsta förstående. Vi måste göra en utredning
här. Berätta nu vad som hände!
- Jag var ute och
gick med mitt barn i en vagn och så satte jag mig på en sten. Då plötsligt
hörde jag ett skrik och jag vände mig om. Men där stod bara vagnen tom. Då hörde jag grusknarr
som på något sätt sprang i väg på vägen.
- Okej nu måste vi gå och fråga alla människor
om de hört eller sett något. Sedan går vi och tittar i sjöar och skogar.
Ellinora nickade.
Några dagar senare kom konstapeln in genom
dörren.
- Ingen har hört eller sett
något förutom en gammal vimsig dam som sa att hon sett ett skimrande blått sken som kommit springande på
vägen. Mycket lustigt.
Ytterligare några dagar gick
och man började leta efter barnet. (Många ville hjälpa till för det hände inte
så mycket i en sådan här liten stad så alla ville hjälpa till.) Plötsligt kom
konstapeln lunkade in genom dörren. Han såg lite dyster ut men Ellinora sa med
hopp i rösten:
- Har ni
hittat henne?
- Nej,
hon låg död i en träskmark,
sa konstapeln dystert.
- Nej,
hur ska ja klara mig utan henne?
- Såja.
Hade du några ovänner som kan tänkas ha gjort detta?
- Hmmm...
Olofs föräldrar gillade aldrig att vi träffades, sa Ellinora snyftande. Och ända sedan jag födde detta barn har jag sett vita
ansikten titta in på mig genom fönstret. Dom såg ut som Greven och
Grevinnan.
- Nu tycker jag att vi går
till herrgården och sedan till Olofs föräldrar.
Ellinora gick med på att följa med en liten stund. När de kommit fram till
herrgården och kommit in genom dörren satte de sig ner på trappan och väntade. Vad
väntade de på egentligen? Att ett spöke skulle hoppa fram genom en vägg och
säga ”buuu”? Nej, de bara satt där och väntade och väntade. Plötsligt skrek
konstapeln till.
- Något blåste mig i nacken
och hörde ni det iskalla skrattet? Men vi går, kom!
Alla gick hem till sitt. När
Ellinora kommit hem låg ett skrynkligt brev utanför hennes dörr. Där stod det:
Vi ville hitta vårt barn så vi tog ditt så sluta nu leta efter oss.
Varför skulle du ha ett barn och inte vi? /Greven & grevinnan.
Hon gick med brevet till
konstapeln och de slutade leta. Några dagar senare kom ett till brev till
Ellinora. Där stod:
Olof har dött i en kraftig
storm där han räddade mig. Han pratade alltid om dig och skröt om att du var så
vacker. Hoppas du inte blir för sårad. Vi kanske kan träffas någon dag! Med
vänliga hälsningar Cristian.
Det där
var för mycket för Ellinora så
hon dränkte sig i sjön. Men man hörde ofta att hon skrek efter sitt barn
i träsket på nätterna.
